TILL DAN ANDERSSON

Har din irrande själ nu funnit sin gud
bortom blommorna bergen och sången
har du funnit din plats där de saliga bo
bortom oron som jämt höll dig fången
O du sökande skald av villande skog
o du vandrande barn av ängar och slog
dina osjungna visor och oskrivna ord
ligger kvar i din längesen trampade jord

Kanske sitter du där i din höghet och ser
ner på Finnmarkens kalhuggna skogar
där som milröken fordom låg tät över granar
som pinats av höstvindens knogar
kanske tar du ett rus ur din brännvinsbutelj
medan vårarna leka bland alar och sälg
kanske Brogren har stämt upp sin svarta fiol
medan Björnbergs-Jon sjunger och kärlek och sol

Hör du änglarnas kör stiga upp ur den myr
där de renaste helgonen vila?
Har du byggt dig en koja på hedarnas ljung
mitt i rök från din himmelska mila?
Hör du Laolands uggla begråta din kropp
kan du skåda hur Pajso än finner sitt lopp
hör du vågorna slå emot Slomlams strand
medan solen satt Terrvalaks himmel i brand

Kanske finns där ett stänk av din längtan ännu
ner till jordiska ängar och slogar
kanske finns där ett lockrop från flyende väsen
som världarnas år sammanfogar
se ur dunklet sig reser var fura och gran
med en trösterik hälsning till dig, broder Dan
fastän döden har följt dina törstiga spår
flödar än dina ord över läkande sår.